2 A new life


Me, my self and I

Nu är lillasyster här och vi har ätit middag, barnen tycker det är super att hon är här. Nu är det bolibompa och lördagsgodis som gäller.

Läste igår om en man som precis som Joakim behövde ett nytt hjärta. Även denna killen som var i samma ålder som Joakim fick ett konstgjort hjärta inopererat i väntan på ett nytt hjärta. Är så glad att det gick bra för denna killen och håller alla tummar för att han snart får en chans till ett nytt liv.

Är så trött på att vara så här nere och deprimerad, det är verkligen jättejobbigt att må så här dåligt. Jag känner ingen glädje för någonting längre, jag har dåligt tålamod, blir lätt arg, och är såååå trött. Jag måste snart få börja må lite bättre, få lite energi och hitta lite glädje för jag vet inte hur länge jag orkar må så här. Äter ju en stämningshöjande tablett sedan Maj 08 då jag började få panikattacker men jag känne rmig inte så glad.

Alla säger att livet kommer gå vidare och att jag kommer att må bättre med tiden, men jag tror ärligt inte på det. Visst är det säkert så för många men inte för alla och inte för mig. Det var meningen att jag och JOakim skulle leva tillsammans resten av våra liv, det är det ända jag varit säker på under allt som hänt. Det var inte såhär det skulle sluta, det måste vara någon som gjort ett misstag, gud, ödet eller vad det nu är som bestämer, nån har gjort fel.
Säkert kommer en dag då ja klarar av att vara människa igen men jag kommer aldrig kunna gå vidare. Hur ska jag kunna leva utan min trygghet? Min Joakim? Min trygghet i livet har tagits ifrån mig, jag är ensam, min livspartner är borta.

Jag vill inte må så här.


6 kommentarer so far
Lämna en kommentar

Jag, en för dig okänd människa, blir väldigt berörd av din blogg. Tillåt dig själv att känna det du uttrycker här. Så sakta, sakta kommer det att kännas bättre. Och ta hjälp av andra, ge dig själv den chansen.
Anna

Kommentar av Anna

Vilket h*vete du har just nu! Tänk att missta sin livskamrat, sin trygghet, sitt livs kärlek! Självklart att du mår dåligt! Men glädjen som har försvunnit kommer sakta och säkert att smyga sej på dej! Inte ännu! Tillåt dej själv att sörja ordentligt, det är inget lätt liv du har just nu och jag beundrar dej för att du ens orkar kliva upp på morgnarna, fredagsmysa med barnen, laga mat…ja bara finnas till! Jag fattar inte att du orkar!!! Du skriver så himla bra om livet! Du skall se att livet kommer tillbaka till dej så småningom!/Stor kram

Kommentar av Kajsa

Hej!

Jag vet inte om du minns, jag skrev till dig för ett tag sen på din blogg.
Jag berättade att jag miste min man jag också i juli i år.
Precis som du har jag sådana tankar. Han var mitt livs stora kärlek och vi var så lyckliga och hade så mycket planer.
Vi skulle förlova oss i augusti och gifta oss i februari, allt var bestämt.
För mig är också varje dag en kamp.
Jag har börjat arbeta igen. Jag löste det så att jag bytte arbetsplats. Jag är sjuksköterska nu med, men på en helt annan avdelning, där man fick veta lite om vad som hänt mig innan och jag har fått komma och vara ”ny” med min historia.
Det har gått över förväntan bra.
Sedan har även jag ätit ”stämningshöjande”..vet inte om du menar typ antidepressiva när du skriver det?
Jag äter dem även nu och det räddade mig från att behöva bli deprimerad också. Det räcker att klara av sorgen, ska man dessutom vara deprimerad, då fixar man det inte.
Jag hade ”tur” när det här drabbade mig att jag är insatt i vård och omsorg kring kriser..jag visste vad jag själv behövde för att orka vidare.
Om du nu äter någon medicin så undrar jag ifall du har fått en tillräckligt hög dos? Hör dig för.
Det gör inte sorgen mindre, nästan tvärtom, man får istället ork att ta emot den och bearbeta den som man behöver, men man får också ork att ta itu med de övriga livet omkring sig som ju fortsätter…

Kram och
önskar dig allt gott!
Ylva

Kommentar av Ylva

Hej, ville bara lämna ett litet avtramp och tala om att jag följer din blogg och din sorg. Jag har tyvärr inga bra råd att ge om sorgen och hur den påverkar. Jag har en dotter som har varit sjuk i leukemi i över 6 år (2 återfall) och jag lever i visdomen att jag en dag kanske lever i sorg och jag fruktar för detta. Hur ska livet kunna gå vidare utan sitt älskade barn, det finns bara inte.
Ta hand om dig och lev för 1 dag i taget mer mäktar man inte med.
Många styrke kramar till dig/Maria

Kommentar av Maria

Anna.
Jag försöker låta känslorna finnas men ibland är det för jobbigt. Men jag vet att de måste få finnas.
Tack för dina rader.

Kajsa.
Tack för dina rader, ibland behöver man lite pepptalk 🙂

Ylva.
Visst kommer jag ihåg dig.
Jag tror som du säger att jag behöver höja mina antidepressiva för att kunna se på livet på ett annat sätt. Jag är imponerad att du orkar jobbam, jag skulle så gärna villa komma in i lite mer normal vardag. Men det kommer nog det oxå.
Tänker på er! kram

Maria.
Tusen tack för dina rader.

Kommentar av 2anewlife

Vilka fina bilder du har tagit! Och fint sminkad och allt. Hoppas att Alex kom fram i rätt tid igår och att du känner att du kan få varva ner lite. Passa på att åka iväg själv, eller ta ett bad i lugn ro eller läsa boken där du får sitta ostört! Love

Kommentar av Madeleine




Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s



%d bloggare gillar detta: