Idag pratade jag med en jobbarkompis och fick då veta att det hänt lite nytt på jobbet. Min första tanke när vi lagt på var att nu måste jag ringa Joakim och berätta. Då kom jag på, det går ju inte…. När jag kom på mig själv knöt det sig i bröstet och jag fick kämpa för att ta djupa andetag. Jag förstår inte när det ska bli lättare, hur ska jag någonsin kunna komma tillbaka till det normala livet?
Jag tror att jag lurar mig själv, omedvetet, som ett skydd. Jag har nog fortfarande inte förstått att Joakim är borta.
Det skulle ju vara vi två, livet ut. Jag kan inte förstå varför vi inte kunde få leva lyckliga tillsammans, vi som älskade varandra. Jag kämpar varje dag för att orka gå vidare utan dig. Önskar du kunde ge mig ett teckan på att du finns nära mig trots allt.
Inatt sov både jag och barnen oroligt, undra om det var fullmåne?
Tog en skogspromenad med Meggie efter att jag lämnat barnen. Vädret var underbart och jag piggnade till efter det.
På förmiddagen kom anticimex som skulle undersöka huset eftersom försäkringen nu står på mig. Det gick fint och huset klarade sig utan anmärkning. Mannen från anticimex var väldigt trevlig och kom ihåg oss från en annan gång han var här. Han beklagade det som hänt och sa att han kände för familjen.
Efter att jag hämtat barnen åkte vi direkt till graven för att sätta dit en lite lykta jag köpte idag och för att tända ljus.
Gustav och Natalie på väg till pappa.
Måste ju stanna till och se om det finns några blåbär kvar.
Lite höstfint även om vi inte har någon gravsten ännu.
Den nya lyktan.
Våra stenar.
Barnen vid pappas grav.
Idag är det riktigt tungt. Saknar Joakim så mycket att det gör ont i hela kroppen. Önskar så att han kom tillbaka, höll om mig och sa att allt kommer att bli bra. Jag vet inte om jag klarar det här själv, jag är rädd….
Det fina skogskapellet.
Det finns regler.
Försöker få lite energi innan vi ska åka hem igen.
Nu ska vi äta lite egengjord pizza. natalie är supertrött så jag hoppas det blir en tidig kväll för henne.