Filed under: Allmänt, Bilder, Familj, sjukhus, Sorg, tankar | Etiketter: att ta ställning till donation, barn, bli lycklig, ger blod, leva livet, livet är orättvist, mål och delmål, mc, ta körkort, vara lycklig
Sitter och funderar på livet, mitt liv. Det är så lätt att bli sur och bitter på livet, för att det inte blir som man tänkt. Ofta sitter man och tänker på det man inte har, inte kan göra, inte kan köpa, allt som är fel. Man tror att om jag bara får det där, eller kan göra det där, om jag kan köpa den saken, Då kommer jag bli lycklig. Men så är det ju inte, man blir inte riktigt lycklig bara för att man köper någon sak eller renoverar. Man måste vara lycklig och tillfreds med sig själv INNAN, annars blir man bara besviken när man köpt den där saken man trodde skulle göra allt bra, och man märker att det är precis som innan.
När Joakim var sjuk tänkte jag, ”allt har en mening, vi går igenom detta helvete för att vi ska bevisa att vi är värda att få en ny chans”. Jag trodde att det var en prövning för oss, både som människor, par och föräldrar. Det var det ju oxå, men jag trodde aldrig vi skulle gå igenom detta utan att få en belöning, ett lyckligt slut. Nu tror jag inte längre att allt som sker har en mening, det fanns ingen mening med att Joakim skulle gå bort. Men det är ok, det är ok att inte allt har en mening.
Jag tycker livet är orättvist många gånger, iblánd ser jag bara svart, vill inte, orkar inte. Men så tar jag mig en ordentlig funderare och går igenom mitt liv. Jag ska inte klaga, jag lever ett gott liv, jag har uppnått många mål i mitt 29åriga liv. Livet är verkligen fullt av möjligheter och jag vet att jag klarar av allt jag vill, bara jag sätter upp små del mål och har en plan för hur jag ska nå mitt ”huvudmål”.
Här är några av de sakerna jag är tacksam för och några mål jag uppnått.
- När jag bodde hemma drömde jag om att träffa en kille som var lite lik Tom Cruise, han skulle gärna ha MC, tyckta om att resa mm. Se, jag träffade Joakim.
- När jag var liten drömde jag om att ha många djur, hundar och katter. Jag har innerst inne trott på mig själv och vetat att det så kommer bli, även om människor i min närhet tyckt det varit dumt. Så blev det oxå. Jag och Joakim köpte ett hus på landet 00 där jag startade min uppfödning av Golden, hade en gårdbutik, hundpensionat och lite klipp och trim av hundar.
- När jag var liten ville jag ha två barn, först en pojke och sedan en flicka.
- Jag blev första tjejen i familjen att få tummen ur och ta körkort.
- Jag har ett bra jobb med hyffsad lön, jag kan köpa det jag vill och bor i ett bra hus.
- Jag har två underbara svärföräldrar.
- Jag har fått träffa kärleken i mitt liv och levt tillsammans med honom i 11år. Fått uppleva saker jag aldrig trodde, fått upp ögonen för hur bra livet kan vara.
- Jag tar ingenting för givet. Jag är tacksam för våra barn och varje dag jag får tillsammans med dem.
- Jag tror på mig själv och det jag kan uppnå!
När man tänker efter har man ju hur mycket som helst att vara tacksam och glad för, eller hur?
När Joakim och jag gick igenom den svåra prövningen väcktes en känsla och en röst som sa, ”du ska hjälpa andra, du är bra på att lyssna, prata, handlingskraftig, du ger inte upp”. Denna känslan växte efter den hemska dagen den 17/7. Jag vill få upp ögonen på människor, politiker, läkare, medmänniskor, vänner, grannar… Jag vill förklara för människor hur viktigt det är att ta ställning till donation, att det faktiskt räddar liv om du ger blod. Jag vill förändra, göra skillnad, jag vill känna den dagen jag dör att jag jag levde mitt liv till fullo.
Jag vet att jag har mycket att ge, jag är tacksam att jag får leva, få känna, sakna, skratta, gråta, krama, pussa, vara lycklig, arg, besviken.
Livet är till för att levas och jag tänker leva!
Låter nästan som en predikan detta, men jag är inte religös och det är inte menat som något annat än tankar och en påminnelse till mig själv. Blir någon som läser detta berörd och börjar tänka på sitt egna liv är det en bonus.