Filed under: Allmänt, Bilder, Familj, Hjärtsjukdom, kärlek, sjukhus, Sorg, tankar | Etiketter: Begravning, En ängel har lämnat jorden, födelsedag, hjärta, hjärtsjuk, intensiven, Lund, Sorg, stötta, THIVA, translplantation, vän
Igår var det en riktigt jobbig dag, känslorna svallade och jag grät mest. Begravningen, minnen, allt kom tillbaka. Som tur var hade jag JS här som stöttade och hjälpte mig.
Vi åkte ut till Joakim med blommor, ljus, honungsrom och ett kort. På väg mot graven fick jag svårt att andas och det var precis samma känslor som på begravningen. JS gick med oss och det var tryggt att ha honom vid min sida då jag inte kände mig stabil. Han gick inte fram till graven utan lät mig och barnen få stunden med Joakim själva.
Gustav skrev själv på kortet till pappa. Min underbara gullunge.
Idag på morgonen fick jag veta att en underbar vän, mamma, medmänniska, dotter gick bort igår på Joakims födelsedag. Hennes hjärta orkade inte jobba mer och mina tankar går till hennes man och deras två små döttrar. Marija är lika ”gammal” som jag, nyss fyllda 30år. Vi träffade Marija på sjukhuset i Lund och hon blev en nära vän direkt. Hon har stöttat och hjälpt både Joakim och mig. Träffade henne i somras då hon hamnade på samma sal som Joakim.
Bilden lånad från Marijas sida på facebook.
Hej underbara vän. Jag är så tacksam att jag fick lära känna dig. Kanske var det Joakim som hämtade dig igår på hans födelsedag. Hälsa honom så mycket från mig uppe i himlen. Jag tror ni har mycket att prata om 🙂 Tack för allt du gett oss.
Du kommer alltid fattas mig!
Filed under: Barnen, Bilder, Familj, kärlek, Sorg, tankar | Etiketter: barn, besviken, dåligt samvete, Just D, kattungar, känslor, ny kärlek, relalalaxa, sakna pappa, Sorg, tankar, träffa någon ny
Skulle nog behöva göra som Just D sjunger;
relalalaxa tryck på paus å softa
det gör man ju för sällan alldeles för ofta
skäl om för bråttom finns det för gott om
så låt mej nu istället rabbelibabbla nåt om
motiv för att relalaxera
a det känns bra b höver vi flera
så sjunk ihop å tona ner å låt en just d loop bedöva er….
Inatt blev det inte så mycket sömn, jag som redan ligger på minus i energi. Först kom Gustav in till mig och ville ligga i min säng, försökte få honom att lägga sig i sin säng igen men trött som jag var orkade jag inte argumentera någon längre stund. Efter någon timma kom Natta in och hon var både arg och ledsen, ville ingenting förutom att pappa skulle komma. Fanns inte så mycket jag kunde göra mer än att sitta vaken hos henne och låta henne gråta klart. När Natta hade somnat hörde jag ett sorgligt jamande, Vissla… Så det var bara att gå ner och släppa in henne. Sen bökade och stökade hon i sängen länge länge, trodde nästan hon skulle få kattungarna i min säng. men efter någon timma la hon sig tillrätta på mig och somnade lugnt.
Känner lite skuld i att det är oro hos barnen, jag vet ju att det beror på att jag träffar JS. Men jag gör mig ingen tjänst av att ha dåligt samvete, jag måste få leva och vara lycklig. Vet att det är en period just nu som är lite orolig, men det kommer bli bra för oss alla.
Läser lite mellan raderna när Gustav pratar och jag förstår att han är rädd att pappa ska bli besviken om han visar att han tycker om JS för mycket. Att pappa ska bli arg och ledsen för att JS är hos oss när han inte kan vara det. Så vi pratade lite om det imorse, jag sa att pappa absolut inte är arg på Gustav för att han mår bra eller tycker om JS. Jag tror och hoppas att han tog till sig det jag sa. Det är ju en omställning för oss alla, inte minst JS.
Tack för alla gulliga och snälla kommentarer, ni betyder så mycket!
Nu ska jag ta med mig Meggie till Plingela och Bamse, vi ska relalalaxa i solen.
Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, Familj, kärlek, Sorg, tankar | Etiketter: barns sorg, barnsfunderingar kring livet och döden, Bilder, förlora en förälder, gråta, hålla inne känslor, känslor, Sorg, styvförälder, tankar, träffa en ny partner
Livet är ingen dans på rosor brukar det ju heta, och det kan jag verkligen skriva under. Men jag kämpar på och jag måste faktiskt säga att jag tycker att jag lyckas ganska bra.
Något jag tycker är svårt är att jag så gärna vill att JS ska trivas med barnen (och självklart mig) och att barnen ska visa sig från sin bästa sida och såklart tycka bra om JS. Jag vet hur det är att vara skilsmässobarn och hamna mittemellan, att känna sig lämnad och utanför. För mig är det viktigt att hela familjen mår bra. Pratade med JS om mina tankar och känslor ang detta, att jag ibland vänder ut och in på mig själv för jag så gärna vill att allt ska fungera perfekt. Då tittar han på mig med sina underbara snälla blåa ögon och lugnar mig som bara han kan. Att man kan prata om allt är verkligen A och O i ett förhållande och det känner jag verkligen att jag och JS kan.
Igår när jag la Gustav var han så gosig, så vi kramades lääääääänge. Vi började prata lite, Gustav håller väldigt mycket inom sig. Vi pratade om JS och om pappa. Gustav undrade om jag älskade JS mer än jag älskade pappa, jag sa att jag inte kunde svara på det för det är olika kärlekar. Men han nöjde sig inte riktigt med det svaret utan ville veta vem jag älskade mest, så jag sa att jag älskade båda lika mycket.
Han sa att han tyckte synd om pappa som inte fick vara med oss och att han önskade att pappa levde så att jag kunde leva med honom. Sa att det skulle ju jag oxå vilja men nu går ju inte det och jag tror att pappa är glad att jag träffat JS som gör mig så glad. Tror pappa är glad att JS är här så han kan lära dig saker som inte pappa kan nu.
Gustav såg lite fundersam och ledsen ut, men trodde oxå att pappa tyckte om JS och att han ville att han skulle bli en del av vår familj. ”Men om JS ska vara vår familj då måste han ju bli pappa.” Jag förklarade att pappa Joakim alltid är pappa Joakim och att JS är JS, och det nöjde sig Gustav med.
Jag försökte förklara hur mycket JS betyder för mig, hur mycket jag saknar honom när han inte är här osv. Drog en paralell med Gustavs favorit dataspel och då förstog han 🙂
Men det är inte lätt att förklara för en 6åring att livet går vidare. Men det kändes som ett riktigt bra samtal vi hade igår jag och Gustav. När vi sagt godnatt började tårarna att rinna… inte för att det var ett jobbigt samtal utan för att jag tycker det är så orättvist att Gustav ska behöva brottas med dessa tankar och känslor.
Pratade med Plingela och grät lite, ringde JS och pratade med honom. Somnade som en stock med Meggie i sängen och imorse tog barnen och jag en riktigt lååååång sovmorgon. Gustav och jag låg och kramades i minst 30min, utan att säga något låg han bara i min famn och mös. Älskade underbara unge.
Filed under: Allmänt, Familj, Sorg, tankar | Etiketter: Året har varit som en riktig berg och dalbana, dotter, Ett år fullt av liv och död, förtvivlan, ger mig positiv energi, ger mig styrka, glädje och sorg, Gott Nytt år, hopp, ilska, Jag kommer växa ännu mer som människa, kärlek, lyfter mig, mamma, Nyår, oro, peppar mig, prövningar och mycket mer, skratt, Sorg, syster och vän, tårar, tro, värme
Så var då 2008 slut. Året har varit som en riktig berg och dalbana, som tyvärr slutade med en krasch. Ett år fullt av liv och död, glädje och sorg, tro, hopp, förtvivlan, oro, tårar, ilska, skratt, kärlek, värme, prövningar och mycket mer.
Jag har satts på prov och jag har tagit mig igenom alla de prövningar som året har gett mig. Jag har lärt mig mycket om mig själv, jag har lärt mig att se livet på ett annat sätt. Jag har vuxit som människa, mamma, fru, syster och dotter. Jag har kommit mina barn och svärföräldrar ännu närmare, vår relation blir bättre för varje dag. Under de värsta månaderna i mitt liv har jag träffat underbara människor som kommit att bli mina vänner för livet. Jag har fått mycket positivt under 2008 som fått mig att växa och som jag kommer ha nytta av i framtiden, jag har även förlorat det käraste jag hade. Jag har kännt en sorg och smärta jag inte trodde fanns. Jag har känt en kärlek och värme så stark ända till slutet. Under 2008 har jag gett allt av mig själv, jag gav aldrig upp, det kommer jag aldrig göra…
Jag hoppas och tror att 2009 kommer bli mitt år. Jag hoppas att jag under det nya året kommer hitta tillbaka till mig själv, att jag får vara lycklig, känna kärlek, ömhet och den trygghet jag förtjänar. Jag tror/hoppas att fler av mina pusselbitar kommer falla på plats under 2009, mina mål och drömmar kommer uppfyllas. Jag kommer växa ännu mer som människa, mamma, dotter, syster och vän.
2009 kommer bli Mitt år!
Jag vill passa på att tacka alla underbara människor som funnits vid min sida under detta tuffa år. Alla underbaar människor som följer bloggen, som peppar mig, lyfter mig, ger mig styrka, ger mig positiv energi och mycket mycket mer. TACK! Jag hoppas ni vill följa med mig på min resa genom 2009.
Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, Familj, Sorg, tankar | Etiketter: dagmamma, ensam, intensiven, knytnäve i magen, operation, Ronald McDonald hus i Lund, Sorg, sorg chockfas, underbara barn
Ligger i soffan och slötittar på tv, tänker på barnen och någon den ena dagmamman sa om Natalie idag. Är så stolt över barnen och faktiskt mig själv som mamma, små ler för mig själv när ligger i soffan. Då slår det mig, jag är ensam. Jag är ensam med dessa underbara kärleksfulla barn, Joakim, barnens pappa missade nästan 1½år bara för han var så sjuk och nu missar han hela uppväxten. Jag vet till 100% att Joakim aldrig skulle lämna mig/oss utan att kämpa, så han är nog med oss och ser vad vi gör ändå.
Men den känslan jag fick när jag låg i soffan, det var som en knytnäve i magen. Jag undrar om jag någonsin kommer förstå att Joakim är borta. Kanske är det någon slags försvarsmekanism?
Som tur är ska jag till min underbara kurator imorgon, utan henne och bloggen hade jag inte klarat mig som jag gör idag.
God natt
Bilden är tagen när vi bodde på Ronald McDonald hus i Lund undertiden Joakim låg på intensiven. GIssar att detta kort är taget den 11/6-08, nästan 1 månad innan operationen.
Filed under: Barnen, Bilder, Familj, tankar | Etiketter: barn, Bilder, livlina, Sorg
Utan er skulle jag aldrig orka!
Filed under: Allmänt, Bilder, Familj, Sorg, tankar | Etiketter: börja jobba, bild, collie, ensamhet, Golden retriever, hitta sig själv, hjärtsjuk, hundar, meningen med livet, saknad, Sorg
Allt kommer inte bli bra, mitt liv kommer inte återgå till det normala. Livet kommer aldrig mer bli sig likt, jag är inte samma människa idag som när Joakim levde. Jag vet inte vem jag är längre, vad jag vill, vad jag ska göra, hur jag vill leva.
Många säger ”det kommer bli bra” eller ”du kommer snart kunna jobba”, men hur kan de veta det? Visst jag kommer inte må så här dåligt restan av mitt liv, men det kommer ALDRIG bli bra igen.
Jag måste hitta mig själv igen, bygga upp en ny vardag utan Joakim, ett nytt liv ensam med våra barn. Jag har inte bara förlorat Joakim, jag har förlorat en bit av mig själv.
Många frågar om mitt jobb, när jag ska tillbaka. Men jag vet inte alls om det kommer gå, kommer jag klara av att jobba där igen? Det är så många minnen kopplat till jobbet och Joakim jobbade i samma byggnad som jag så det blir dubbelt. Efter allt som hänt vet jag inte heller om det är bakom en dator jag ska sitta resten av mitt liv. Känns som jag har en annan mening i livet, något större och mer meningsfullt.
Nu måste jag fundera på detta själv, komma fram till lösningar utan Joakim. Det är svårt.
Filed under: Bilder, Familj, Sorg, tankar | Etiketter: alltid i mitt hjärta, jobb, lyckliga tillsammans, orka gå vidare, Sorg
Idag pratade jag med en jobbarkompis och fick då veta att det hänt lite nytt på jobbet. Min första tanke när vi lagt på var att nu måste jag ringa Joakim och berätta. Då kom jag på, det går ju inte…. När jag kom på mig själv knöt det sig i bröstet och jag fick kämpa för att ta djupa andetag. Jag förstår inte när det ska bli lättare, hur ska jag någonsin kunna komma tillbaka till det normala livet?
Jag tror att jag lurar mig själv, omedvetet, som ett skydd. Jag har nog fortfarande inte förstått att Joakim är borta.
Det skulle ju vara vi två, livet ut. Jag kan inte förstå varför vi inte kunde få leva lyckliga tillsammans, vi som älskade varandra. Jag kämpar varje dag för att orka gå vidare utan dig. Önskar du kunde ge mig ett teckan på att du finns nära mig trots allt.
Alltid i mitt hjärta!
Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, Familj, Sorg, tankar | Etiketter: blåbär, grav, regler, skogskapell, Sorg
Inatt sov både jag och barnen oroligt, undra om det var fullmåne?
Tog en skogspromenad med Meggie efter att jag lämnat barnen. Vädret var underbart och jag piggnade till efter det.
På förmiddagen kom anticimex som skulle undersöka huset eftersom försäkringen nu står på mig. Det gick fint och huset klarade sig utan anmärkning. Mannen från anticimex var väldigt trevlig och kom ihåg oss från en annan gång han var här. Han beklagade det som hänt och sa att han kände för familjen.
Efter att jag hämtat barnen åkte vi direkt till graven för att sätta dit en lite lykta jag köpte idag och för att tända ljus.
Gustav och Natalie på väg till pappa.
Måste ju stanna till och se om det finns några blåbär kvar.
Lite höstfint även om vi inte har någon gravsten ännu.
Den nya lyktan.
Våra stenar.
Barnen vid pappas grav.
Idag är det riktigt tungt. Saknar Joakim så mycket att det gör ont i hela kroppen. Önskar så att han kom tillbaka, höll om mig och sa att allt kommer att bli bra. Jag vet inte om jag klarar det här själv, jag är rädd….
Det fina skogskapellet.
Det finns regler.
Försöker få lite energi innan vi ska åka hem igen.
Nu ska vi äta lite egengjord pizza. natalie är supertrött så jag hoppas det blir en tidig kväll för henne.
2 A new life 