2 A new life

Lika bra att varna er redan nu om att detta inlägg kanske kommer bli deppigt och inte så roligt att läsa.

Är ännu tröttare idag, har ingen energi och känner mig helt borta. Jag orkar ingenting, när jag lämnat barnen skulle jag behöva fixa lite grejer men jag orkar inte. Känner mig så deprimerad, orkar inte bry mig om någonting. Tror det bla är sjukskrivningen som hänger över mig, en annan jobbig sak med en person i min närhhet, mm mm.

Jag har börjat tänka på alla Joakim’s saker här hemma, kläder bla. När ska jag plocka undan dem och vart ska jag göra av allt. Jag skulle behöva göra en storrensning här hemma bland papper och saker, men jag kommer mig inte för att ta tag i något.

Igår fick jag ett sms av en mamma jag träffade i Lund på Ronald huset. De var nu tillbaka med dottern i lund för nya behandlingar. När jag läste hennes sms kom jag på att det finns ju fortfarande människor som lever med någon som är så svårt sjuk. Som kämpar på och lever med denna stress och oro varje dag. Jag gör inte det längre, det är konstigt.
Sjukdom, läkare, sjukhus, mediciner, jag allt som hör till har ju varit en del att mitt liv så länge, nu är det borta. Det känns konstigt och faktiskt lite tomt. Vad ska jag göra nu när jag inte behöver engagera mig i Joakim och hans sjukdom?  Jag var duktig på att ta hand om Joakim, jag kunde flera dagar innan han blev sjuk känna på mig att han skulle bli dålig. Jag utvecklade ett sjättesinne, nu har jag ingen användning för det längre.

Det är två så olika världar, att leva med någon som är sjuk mot en helt frisk familj.

Det är tur man har barnen. Imorse kom Gustav in smygandes och la sig i sängen. Jag vaknade av att han klappade mig på kinden, när jag vaknade till la han sig nära och bara kramade om mig.

Jag älskar er mina underbara barn!