2 A new life


Igår var igår, idag är en ny dag…

Gårdagen började riktigt bra, jag var på strålande humör. Tränade lite Pilates och tog mig sedan till frissan för klippning och lite nya slingor. Vi ”färgade” håret ljust och jag blev verkligen super nöjd, är inte fjortis blond utan lite mer mogen blond.

Snälla Plingela hämntade mina barn hos dagmamman så jag lovade att handla lite åt henne och middagen vi skulel bli bjudna på. När jag kommer hem till Plingela berättar hon att hon och dottern blivit lite osams och att alla barnen sprungit iväg. Storebror Mackan och hans kompis var ute med cyklen och letade efter dem. Jag tog med mig Meggie och gick runt och letade. Var mest nervös att I och G glömt att Natalie var med och sprungit ifrån henne och att hon nu vandrade omkring själv. Mormor, morfar, farmor och farfar bor precis i närheten så där kollade vi först. När ingen hittade barnen och de varit borta en bra stund började jag få panik… Ringde till min favorit som lugnade mig så gott han kunde per telefon. Ringde Plingela och hon berättade att killarna hittat barnen ute vid VATTNET, vid färjeläget!!! Jäkla ungar säger jag bara….
Nu var det ju tur att det gick bra men jag kan lova att jag pratade allvar med dem när de kom tillbaka.

img_4083

På kvällen kom tröttheten och huvudvärken som alltid när man varit nervös och spänd. Barnen och speciellt Natalie gjorde allt för att reta  upp mig, hon satte sig på tvären precis hela tiden. Tillslut blev det för mycket, jag bara grät och grät och grät. Gustav blev självklart jätte orolig och började gråta han med. Det var bara kaos och jag kände mig så satans ensam… Men efetrsom barnen blev oroliga så fick jag rycka upp mig, trösta dem och försöka lägga dem igen. Natalie skulle absolut ligga i min säng men jag gav mig inte och efter mycket skrik från henne så somnade hon i sin säng…
När barnen somnat var det bara för mig att fixa tvätten, disken och ut med Meggie.

Men idag är det en ny dag, jag ska vara barnvakt åt gulliga Jack. Ska verkligen bli super roligt.



Gott Nytt År trots allt.

Så var då 2008 slut. Året har varit som en riktig berg och dalbana, som tyvärr slutade med en krasch. Ett år fullt av liv och död, glädje och sorg, tro, hopp, förtvivlan, oro, tårar, ilska, skratt, kärlek, värme, prövningar och mycket mer.
Jag har satts på prov och jag har tagit mig igenom alla de prövningar som året har gett mig. Jag har lärt mig mycket om mig själv, jag har lärt mig att se livet på ett annat sätt. Jag har vuxit som människa, mamma, fru, syster och dotter. Jag har kommit mina barn och svärföräldrar ännu närmare, vår relation blir bättre för varje dag. Under de värsta månaderna i mitt liv har jag träffat underbara människor som kommit att bli mina vänner för livet. Jag har fått mycket positivt under 2008 som fått mig att växa och som jag kommer ha nytta av i framtiden, jag har även förlorat det käraste jag hade. Jag har kännt en sorg och smärta jag inte trodde fanns. Jag har känt en kärlek och värme så stark ända till slutet. Under 2008 har jag gett allt av mig själv, jag gav aldrig upp, det kommer jag aldrig göra…

img_5558 img_5405 img_5407 

Jag hoppas och tror att 2009 kommer bli mitt år. Jag hoppas att jag under det nya året kommer hitta tillbaka till mig själv, att jag får vara lycklig, känna kärlek, ömhet och den trygghet jag förtjänar. Jag tror/hoppas att fler av mina pusselbitar kommer falla på plats under 2009, mina mål och drömmar kommer uppfyllas. Jag kommer växa ännu mer som människa, mamma, dotter, syster och vän.
2009 kommer bli Mitt år!

 img_7278_ img_6912_1 img_7147_ img_6497_12

Jag vill passa på att tacka alla underbara människor som funnits vid min sida under detta tuffa år. Alla underbaar människor som följer bloggen, som peppar mig, lyfter mig, ger mig styrka, ger mig positiv energi och mycket mycket mer. TACK! Jag hoppas ni vill följa med mig på min resa genom 2009.



Minnesbok

Har suttit nästan hela eftermiddagen och kvällen och pysslat med min minnesbok. Har satt in bilder och texter, inte bara bilder på Joakim utan på alla mina nära som ger mig kraft. Jag har tittat på bilderna, tänkt tillbaka till det tillfället då de togs, focuserat på de positiva minnena och så jag jag klistrat in dem fina i boken.
Ska ta ett kort på den så ni får se.

Jag måste försöka hitta tillbaka till det tankesättet jag hade för några månader sedan. Men jag gissar att det är som man säger, man måste till botten för att kunna komma upp.
Sedan operationen mars 07 har jag stängt av min kropp, alla tankar, all trötthet, alla varnings signaler, för att klara av att ta hand om min familj. Sedan mars 07 har jag jobbat nästan heltid, tagit hand om barnen, om huset, om djuren, om Joakim, haft alla kontakt med FK, sjukhus, kommunen. Jag jobbade som Joakims assistent på nätterna för att sedan gå upp kl 06, göra barnen iordning och lämna dem hos dagmamman vid 07 för att åka till mitt ”riktiga” jobb.
Sedan denna oro, stress, rädsla, ovissheten vi levt med så länge, det är klart att det tar på kroppen och psyket.
Kanske är det inte så konstigt att jag mår dåligt nu och att jag känner mig helt slut. Mycket handlar oxå om att jag själv måste förstår och acceptera att det är OK att jag är svag nu för jag har varit för stark för länge.



Stay

Samtalet med kuratorn och läkaren tog på mina krafter idag. Att jag även var nervös för att det skulle vara något allvarligt fel på Meggie hjälpte nog inte.

Har haft konstant huvudvärk idag trots panodil och vatten. Natalie ville mysa i soffan efter middagen vilket jag inte tackade nej till. Vi låg alla tre i soffan och kollade på super trion.

Kände riktigt bra att prata med överläkaren idag, hon förstog verkligen hur jag mår och tog det jag sa på allvar. Jag fick en svag tablett som är lite lugnande så jag ska kunna sova bättre om nätterna. A och O är ju att man kan äta och sova och jag kan ju inget av detta. Jag skulle äta 30mg och normalt brukar man ta 90mg så det är ju en svag dos jag får.
Hon hade fått veta lite av kuratorn om vad som hänt, hur jag mår, tankar och känslor. Men jag fick även berätta själv om hur tiden varit när Joakim levde och var sjuk. Vi kom nog inte fram till så mycket mer än att jag har en regäl livskris och är totalt utbränd. Denna läkaren kommer ta över min sjukskrivning från husläkaren vilket känns bra. Vi ska träffas i nov igen och hon sa att jag fick gärna ta med mig någon anhörig då det är svårt för folk i ens närhet att förstå hur dte känns med ångestattacker som jag får.
Är tyvärr många som tycker att det bästa är att komma tillbaka till jobbet så fort som möjligt, men så är det inte för mig.  Jga klarar i dagsläget inte av att ens tänka på den standen jag jobbar i för då kommer ångesten. När jag tänker på den staden så kommer alla tankar, rädslor, stress, oro… Man skulle kunna tro att jag kände så för Lund efetrsom det var där han gick bort mend et gör jag inte. Lund för mig är trygghet, det är ett ställe med värme och omtänksamhet.

Imorgon ska barnen vara hemma och vi ska ha fredagsmys hela dagen. Jag måste dock gå upp tidigt för att lämna bilen på verkstaden för service.