Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, Familj, Sorg, tankar | Etiketter: dagmamma, ensam, intensiven, knytnäve i magen, operation, Ronald McDonald hus i Lund, Sorg, sorg chockfas, underbara barn
Ligger i soffan och slötittar på tv, tänker på barnen och någon den ena dagmamman sa om Natalie idag. Är så stolt över barnen och faktiskt mig själv som mamma, små ler för mig själv när ligger i soffan. Då slår det mig, jag är ensam. Jag är ensam med dessa underbara kärleksfulla barn, Joakim, barnens pappa missade nästan 1½år bara för han var så sjuk och nu missar han hela uppväxten. Jag vet till 100% att Joakim aldrig skulle lämna mig/oss utan att kämpa, så han är nog med oss och ser vad vi gör ändå.
Men den känslan jag fick när jag låg i soffan, det var som en knytnäve i magen. Jag undrar om jag någonsin kommer förstå att Joakim är borta. Kanske är det någon slags försvarsmekanism?
Som tur är ska jag till min underbara kurator imorgon, utan henne och bloggen hade jag inte klarat mig som jag gör idag.
God natt
Bilden är tagen när vi bodde på Ronald McDonald hus i Lund undertiden Joakim låg på intensiven. GIssar att detta kort är taget den 11/6-08, nästan 1 månad innan operationen.
Filed under: Allmänt, Familj, Sorg, tankar | Etiketter: ömhet, ensam, förkyld, filmdag, kärlek, kramar, mysa, operation, oskuld, sex, Snorig
Imorse blev jag väckt av att någon attakerade mina fötter…..Vissla!¨Det är inte så lätt att skriva när man har en kattunge ståendes på tangentbordet. Hon jagar pilen på skärmen… hi hi
G är lite snorig och förkyld idag så vi bestämde att vi ska ta en filmdag i soffan alla tre och bara mysa.
Igår kväll tittade jag och barnen på lite musikdvd, vi dansade och partade loss :). När barnen lagt sig kom det över mig, jag är så jäkla ensam.
Från operationen mars -07 har ju J bara orkat tänka på sig själv och försöka bli frisk. Jag har ju satt mig själv åt sidan och bara gett och gett och gett. Vi har ju senaste året inte haft ett normalt förhållande med ömhet, kramar, kyssar, sex, ja ni vet. DET saknar jag så otroligt mycket nu. Jag saknar någon som tar på mig, som ger mig ömhet och inte minst SEX. Det ju är typ 1½år sedan. Undra om jag räknas som oskuld nu?
Man är ju inte mer än människa!
Sitter och läser gamla inlägg i min och J’s blogg. Alla känslor och tankar kommer tillbaka med en gång och jag undrar hur vi har orkat. Jag tycker att jag borde vara tröttare och mer sliten än jag är. Men med två småbarn hinner man inte tänka på sig själv. Tror det kan vara så att jag under så lång tid varit stressad och varit tvungen att köra på utan att känna efter hur jag mår. Det kommer nog ta ett tag innan kroppen slappnar och och allt kommer ikapp mig. Det känns fortfarande som att J ligger på sjukhus.
Igår fick jag operationsberättelsen från Lund och jag förstår nu hur svår operationen var och hur sjuk J var. Ska be att få lite journaler utskrivna oxå, man glömmer så fort.
Idag är det 1månad sen J gick bort, EN MÅNAD! Jag trodde att livet skulle stanna upp och nästintill ta slut när inte J finns kvar, men dagarna och veckorna har rullat på. Kan inte säga vad jag gjort dessa veckor, jag bara är.
Filed under: Barnen, Familj, Hjärtsjukdom, sjukhus | Etiketter: änka, hjärbyte, hjärtpump, IVA, operation
Idag åkte storasyster och hennes två barn hem. Vi har haft trevligt och jag har kunnat prata mycket med syster och allt mellan himmel och jord.
J är piggare och slipper nu noradrenalinet som har hjälpt till att hålla blodtrycket i rätt nivå. Men när en sak är bra blir det något annat skit. Han blev för några dagar sedan jätte trött och sov i ca 2 dygn. När han vaknade upp hade han svårt att prata och han var inte riktigt sig själv i psyket. Nu har han blivit sämre och fått en IVA-psykos som är vanligt när man ligger länge på en intensiv. Han litar inte på någon, inte ens mig, han är sarkastisk, elak, motarbetar, vill inte ha mediciner mm mm.. Men alla säger att detta är jättevanligt och ingen som vi behöver oroa oss för. Men det är jobbigt ändå. Jag tänker inte låta J träffa barnen för jag vet inte hur han kommer bete sig när han träffar dem.
Lägger in lite bilder på den maskin som J kommer vara uppkopplad mot och som ska operares in. Operationen kommer minst ta 11h och är så riskabel att man inte vågar tänka på det.
Min hjärna har helt lagt av, man går som i ett vakuum. V 29 närmar sig och det är då jag kommer veta om jag fortf är gift eller är änka. Allt är så fruktansvärt skrämmande att det inte går att beskriva.
Älskade G har börjat öppna sig lite och berättat att han är rädd att både mamma och pappa ska dö, att han ska bli ensam. Han högsta önskan just nu är att pappa blir frisk för alltid…. Jag kan inte annat än att hålla med..
2 A new life 