2 A new life


I just don’t know what to do…

Helgen har varit bra, vi har ätit god mat, åkt pulka, kramats och pratat. Idag har solen varit framme heladagen och vi har mest varit ute i pulkabacken, både moster och mormor åkte!

Imorgon är det dax för den så kallade arbetsprövningen och jag är så fruktansvärt förvirrad…Jag vet verkligen inte vad jag ska göra, det är svårt att förklara för någon.. Jag har inte ångest för jobbet, träffa arbetskompisar, staden eller likn. Jag har bara en sån stark känsla att jag inte ska tillbaka till jobbet, att det inte är bra för mig. Hela min kropp gör ont när jag tänker på att jag ska dit, sätta mig vid datorn osv. Jag får ett tryck över bröstet, ont i magen (inte vanlig magknip)…hela kroppen säger ifrån. Jag vill gärna lyssna på min kropp men jag vet bara inte vad det är jag ska göra. Jag kan inte vara sjukskriven i 100år, sitta här hemma och blogga…Jag kan inte bara sluta jobbet och tro att altl ska lösa sig. Jag vet att jag måste ta beslut och att jag måste gå en annan väg, jag vet bara inte vilket.
Känner mig verkligen jätteförvirrad och vet varken in eller ut. Ska träffa kuratorn den 17 el 18/2…. Om jag kunde få ett klart tecken, en vägvisare. Jag försöker ha alla sinnen öppna, vara uppmärksam på tecken osv.  Är jag inte mogen att gå tillbaka eller är det bara att skita i alla krämpor, ta sig i kragen och gå iväg?!

blomma



I’v got the blues
11/02/2009, 9:33
Filed under: Allmänt, Bilder, Sorg, tankar | Etiketter: , , , ,

Idag vill jag bara dra nått gammal över mig och inte gå upp på några år… Det hela började igår när jag, dum som jag är, skickade ett sms till en person som jag ganska nyligen fått kontakt med. Personen har trots kort tid fått en plats i mitt medvetande och allt känns redan väldigt rätt. detta skrev jag i sms,et igår och fick kanske inte det svar jag hade önskat, även omjag förstår personen….Vi känner ju inte varandra direkt… Det är så typiskt mig att bli för intensiv, så är det alltid när det är något jag vill göra, skaffa eller någon jag tycker om… Så fort jag skickat sms,et ångrade jag mig men då var det ju försent.
Blev riktigt deppig när jag skulle sova, var så arg på mig själv. Men lyckades vända tankarna till positiva biler och så tänkte jag på allt jag har och det som gör mig glad.

img_7764

Natten gick bra men idag känner jag mig bara låg och deppig. Det känns som att jag lurar mig själv, att jag tror att jag ska kunna jobba med det jag brinner för. Att det är meningen att jag ska skriva, föreläsa och hjälpa andra människor. Känns bara som jag står och trampar på samma ställe, det händer inget. Jag vet inte vad jag ska göra för att ta första steget…
Kan jag inte få någon jäkla hint om jag är på rätt spår?! Kan jag inte få lite hjälp att hitta rätt?! Kan inte lite fler pusselbitar falla på plats?!

Nu gör det ont i bröstet, carp. Jag som mått så bra och känt mig positiv, nu är allt upp och ner………..



Stay

Samtalet med kuratorn och läkaren tog på mina krafter idag. Att jag även var nervös för att det skulle vara något allvarligt fel på Meggie hjälpte nog inte.

Har haft konstant huvudvärk idag trots panodil och vatten. Natalie ville mysa i soffan efter middagen vilket jag inte tackade nej till. Vi låg alla tre i soffan och kollade på super trion.

Kände riktigt bra att prata med överläkaren idag, hon förstog verkligen hur jag mår och tog det jag sa på allvar. Jag fick en svag tablett som är lite lugnande så jag ska kunna sova bättre om nätterna. A och O är ju att man kan äta och sova och jag kan ju inget av detta. Jag skulle äta 30mg och normalt brukar man ta 90mg så det är ju en svag dos jag får.
Hon hade fått veta lite av kuratorn om vad som hänt, hur jag mår, tankar och känslor. Men jag fick även berätta själv om hur tiden varit när Joakim levde och var sjuk. Vi kom nog inte fram till så mycket mer än att jag har en regäl livskris och är totalt utbränd. Denna läkaren kommer ta över min sjukskrivning från husläkaren vilket känns bra. Vi ska träffas i nov igen och hon sa att jag fick gärna ta med mig någon anhörig då det är svårt för folk i ens närhet att förstå hur dte känns med ångestattacker som jag får.
Är tyvärr många som tycker att det bästa är att komma tillbaka till jobbet så fort som möjligt, men så är det inte för mig.  Jga klarar i dagsläget inte av att ens tänka på den standen jag jobbar i för då kommer ångesten. När jag tänker på den staden så kommer alla tankar, rädslor, stress, oro… Man skulle kunna tro att jag kände så för Lund efetrsom det var där han gick bort mend et gör jag inte. Lund för mig är trygghet, det är ett ställe med värme och omtänksamhet.

Imorgon ska barnen vara hemma och vi ska ha fredagsmys hela dagen. Jag måste dock gå upp tidigt för att lämna bilen på verkstaden för service.



Livskris
14/08/2008, 12:26
Filed under: Sorg, tankar | Etiketter:

Psykiska kriser kan uppstå vid stora omskakande moment i en persons liv som t.ex. dödsfall av en familjemedlem eller vän, att man blir utsatt för ett brott eller om man går igenom en skilsmässa.

För att komma ut ur en psykisk kris så menar psykologer enligt den psykodynamiska modellen att man måste gå igenom fyra faser. Dock är det inte nödvändigt enligt andra psykologiska modeller, men igen beror det på den enskildas upplevelse av den utlösande faktorn. Den inledande fasen kallas för chockfasen. Den kännetecknas av upprördhet och förtvivlan. Den drabbade kan också regridera till ett barnsligt beteende. Den drabbade förnekar också ofta det som har skett.

Under den andra fasen kallad reaktionsfasen tar den drabbade till sig det som har skett. Man sörjer djupt och drabbas av kroppsliga symptom, sover dåligt och tappar aptiten. Denna fas kan lätt leda till missbruk av alkohol eller tabletter.

Den tredje fasen kallas för bearbetningsfasen. Under denna fas börjar man att se realistiskt på det som har skett. Har någon dött till exempel börjar man inse att människan hade brister och inte var lika perfekt som man hade idoliserat denne innan. Under denna tid är stöd från vänner och familj ovärderligt då den drabbade ofta behöver någon att prata med.

Efter ungefär ett år inträder den fjärde och sista fasen kallad nyorienteringsfasen. Man återfår förmågan att glädjas över vad livet har att ge, utan att man har glömt bort det som har skett. Det kan alltid återkomma som ett smärtsamt minne senare i livet.