2 A new life


Kistan
09/08/2008, 17:17
Filed under: Familj | Etiketter: , , ,

Igår var barnen med farmor och farfar till Astrid Lindgrens Värld och det hade en toppen dag. Jag och syster C tog det lugnt hemma och fixade med sånt som är svårt när barnen är hemma.

Efter att vi hämtat barnen på kvällen åkte vi till kapellet och jag fick lägga ner lite saker i kistan som jag vill att J ska ha med sig. Barnen hade några teckningar de gjort.
Jag fick inte se hans ansikte då han förändrats ganska mycket så han hade en fin vit liten duk över ansiktet. Men jag fick ta på hans händer och känna honom. Det var så skönt att få ta på honom, jag hade kunnat stå där i timmar.  När jag stog där och höll hans händer kändes det som att han levde och allt var bra. Men så är det ju inte….

Jag tror att jag förnekar att J inte finns mer. Jag slår bort de tankarna och tänker att han lever men ligger på sjukhus. Kanske att jag kan bearbeta och förstå när man får lite egentid nu när barnen börjar hos dagmamman  igen.

Om en liten stund kommer syster M så vi ska hämta henne vid tåget. På söndag kommer mamma, mormor, svågern och ena systersonen hit. Jag hörde att det kommer bli drygt 55pers på begravningen.



Vaktbyte
06/08/2008, 0:12
Filed under: Familj | Etiketter: , , , , , , ,

Idag åkte syster M hem och imorgon kommer storasyster C hit. Hon kommer stanna hos oss tills efter begravningen på måndag.

Jag var på begravningsbyrån idag och skrev på de sista papprena. Vi betstämde att jag ska få se J i kistan en sista gång och lägga ner bla hans glasögon i kistan.
Vet inte alls hur jag kommer att reagera men om jag får se honom igen känns dte inte som att han är död, utan bara ligger på sjukhus.

Jag drömmer nästan varje natt att J lever, men att det är något som gör att vi nte kan vara tillsammans.
Lilla N va så ledsen ikväll och ville att pappa skulle komma och trösta henne. Men hon förstog att det inte går, men så ledsen hon var. Jag försökte prata med barnen och känslor ovh tankar, om begravningen på måndag och lite tror jag att de förstog.

Usch tårarna bara rinner nu när jag tänker på våra barn som inte kommer få växa upp med sin underbara pappa. Jag lovade J att prata ofta om honom med barnen så att de aldrig kommer glömma honom. Varje natt säger vi god natt till pappa och kastar upp en puss till himlen.

J var mitt livs kärlek och jag trodde verkligen att det skulle vara vi två hela livet. Jag kan inte förstå varför vi skulle genomgå denna prövning om det inte var meningen att det skulle gå vägen. Jag har försökt leva och ge våra barn en bättre uppväxt än jag själv hade. Jag och J var helt överrens när det kom till uppfostran, ekonomi, inte gräla inför barnen, ta hand om kärleken till varandra mm. Vi var lyckliga. Trots all prövning vi hade med J’s sjukdom så växte vår kärlek för varandra.
Nu är allt förstört… Min bild av hur jag skulle leva mitt liv och vilket liv jag ville ge mina barn är förstört, jobbigast är att jag kan inte göra någonting för att ändra det.

Ibland undrar jag om det är mitt fel, att J dog för att jag skulle straffas. låter knäppt jag vet, men man kan inte låta bli att undra varför….