2 A new life


Vi två tillsammans
06/10/2008, 19:51
Filed under: Bilder, Familj, Sorg, tankar | Etiketter: , , , ,

Idag pratade jag med en jobbarkompis och fick då veta att det hänt lite nytt på jobbet. Min första tanke när vi lagt på var att nu måste jag ringa Joakim och berätta. Då kom jag på, det går ju inte…. När jag kom på mig själv knöt det sig i bröstet och jag fick kämpa för att ta djupa andetag. Jag förstår inte när det ska bli lättare, hur ska jag någonsin kunna komma tillbaka till det normala livet?
Jag tror att jag lurar mig själv, omedvetet, som ett skydd. Jag har nog fortfarande inte förstått att Joakim är borta.


Det skulle ju vara vi två, livet ut. Jag kan inte förstå varför vi inte kunde få leva lyckliga tillsammans, vi som älskade varandra. Jag kämpar varje dag för att orka gå vidare utan dig. Önskar du kunde ge mig ett teckan på att du finns nära mig trots allt.

Alltid i mitt hjärta!



På med värmen, nu är det lite kallt.
16/09/2008, 8:35
Filed under: Barnen, Bilder, Familj, tankar | Etiketter: , , , ,

Jag trodde ju att Natalie somnade med Gustav igår, men där gick jag bet. Hon sov en stund på vägen hem igår så då är det ju inte så lätt att somna i vanlig tid på kvällen. Hon låg i soffan med mig och ”försökte” sova men hon var hungrig, hade ont i magen, ont i huvudet, ja ni vet hur det brukar vara.
Vi kollade på singelmammor som jag spelat in och då är det en liten bebis på tvn, då säger Natalie.
-Mamma jag tycker om bebisar. Mamma du tycker oxå om bebisar, visst? -Mamma vill oxå ha en bebis!
Ehh jaha ok 🙂

Igår fick jag nya papper från min handlägagre på FK om att vi nu ska ha möte och jag ska svara på en massa frågor. Jag blir så stressad av detta och att jag bara blir sjukskriven 1 mån i taget. Jag får mer och mer ångest och apnik när jag känner att jag blir påtryckt helatiden. Jag vill ju självklart må så bra att jag kan jobba, man tjänar ju inte direkt pengar på att vara hemma. MEN min man, mina barns pappa har gått bort. Det är en jättestor sorg och en stor omställning som jag inte kan sätta en tid på. Det är en stor livskris och det blir inte lättare när jag har små barn, stort hus och även är ganska ung. Jag förstår inte att FK inte har så mycket respekt för mig och min familj att de kan låta mig vara lite. Allting blir bara mycket värre när jag känner mig jagad och stressad. Ångesten och paniken kommer som ett brev på posten då, vilket gör att jag funkar verkligen inte som varken mamma eller människa.
Jag tycker jag kommit långt i min bearbetning och utveckling men så fort det puschas om jobbet så känner jag att jag går 10steg tillbaka.
Det är tur att jag ska till kuratorn idag.