2 A new life

Livet är ingen dans på rosor brukar det ju heta, och det kan jag verkligen skriva under. Men jag kämpar på och jag måste faktiskt säga att jag tycker att jag lyckas ganska bra.
Något jag tycker är svårt är att jag så gärna vill att JS ska trivas med barnen (och självklart mig) och att barnen ska visa sig från sin bästa sida och såklart tycka bra om JS.  Jag vet hur det är att vara skilsmässobarn och hamna mittemellan, att känna sig lämnad och utanför. För mig är det viktigt att hela familjen mår bra. Pratade med JS om mina tankar och känslor ang detta, att jag ibland vänder ut och in på mig själv för jag så gärna vill att allt ska fungera perfekt. Då tittar han på mig med sina underbara snälla blåa ögon och lugnar mig som bara han kan. Att man kan prata om allt är verkligen A och O i ett förhållande och det känner jag verkligen att jag och JS kan.

Igår när jag la Gustav var han så gosig, så vi kramades lääääääänge. Vi började prata lite, Gustav håller väldigt mycket inom sig. Vi pratade om JS och om pappa. Gustav undrade om jag älskade JS mer än jag älskade pappa, jag sa att jag inte kunde svara på det för det är olika kärlekar. Men han nöjde sig inte riktigt med det svaret utan ville veta vem jag älskade mest, så jag sa att jag älskade båda lika mycket.
Han sa att han tyckte synd om pappa som inte fick vara med oss och att han önskade att pappa levde så att jag kunde leva med honom. Sa att det skulle ju jag oxå vilja men nu går ju inte det och  jag tror att pappa är glad att jag träffat JS som gör mig så glad. Tror pappa är glad att JS är här så han kan lära dig saker som inte pappa kan nu.
Gustav såg lite fundersam och ledsen ut, men trodde oxå att pappa tyckte om JS och att han ville att han skulle bli en del av vår familj. ”Men om JS ska vara vår familj då måste han ju bli pappa.” Jag förklarade att pappa Joakim alltid är pappa Joakim och att JS är JS, och det nöjde sig Gustav med.
Jag försökte förklara hur mycket JS betyder för mig, hur mycket jag saknar honom när han inte är här osv. Drog en paralell med Gustavs favorit dataspel och då förstog han 🙂

Men det är inte lätt att förklara för en 6åring att livet går vidare. Men det kändes som ett riktigt bra samtal vi hade igår jag och Gustav. När vi sagt godnatt började tårarna att rinna… inte för att det var ett jobbigt samtal utan för att jag tycker det är så orättvist att Gustav ska behöva brottas med dessa tankar och känslor.
Pratade med Plingela och grät lite, ringde JS och pratade med honom. Somnade som en stock med Meggie i sängen och imorse tog barnen och jag en riktigt lååååång sovmorgon. Gustav och jag låg och kramades i minst 30min, utan att säga något låg han bara i min famn och mös.  Älskade underbara unge.