saknar man inte? Jag har ju varit själv ett bra tag nu, tagit hand om mig själv, barn och hus…. När man inte har någon att dela vardagen med så är man inställd på att orka och göra allt ensam. Jag är van att sitta själv i soffan, att ta hand om huset, maten osv. Men efter att jag träffat JS och jag fått känna närhet igen så känner jag mig så satans ensam nu när jag sitter själv.
Jag och JS var tillsammans hela helgen och det kändes så naturligt och bra, så nu när det är vardag och jag är själv igen så känns det så fel. Vet att man inte ska stressa, det ska mogna och få ta tid innan man tar något stort beslut… bla bla bla… Jag har super dåligt tålamod.. Men vem bestämmer när det är rätt tid? Vem säger när man väntat länge nog?
Jag och JS har pratat många, många många timmar i telefon med varandra, många mail har det oxå blivit så det känns som vi känner varandra bättre än kanske många andra. Om något känns så rätt, varför ska man då vara ifrån varandra?
Man brukar ju säga att allt har sin tid osv, men jag är trött på att vara ifrån den jag bryr mig om. Jag gav så mycket av mig själv och min kärlek till Joakim, längtade och saknade honom när han låg på sjukhus att jag nu verkligen mår dåligt av att vara ifrån JS.
Kanske är jag helt knäpp… vet inte direkt vad jag ville med detta inlägg, behövde få skriva av mig, för mig själv…