2 A new life

När jag var 14½ blev jag tillsammans med min första riktiga pojkvän. Vi var tillsammans i 3år, bodde tillsammans i hans lägenhet. När vi var tillsammans träffade jag Joakim på nätet, oplanerat eftersom jag redan hade en pojkvän. Men ödet ville något annat, så jag gjorde slut med pojkvännen och började träffa Joakim (som bodde 36mil bort). Ja och resten vet ni ju, vi gifte oss fick underbara barn och 11år tillsammans.
Så vart vill jag komma med detta?! Jo jag har ju aldrig direkt varit singel, jag har aldrig direkt dejtat, så hur gör man? Hur träffar man någon? Är det via nätet, genom vänner, krogen? Jag gissar att Mr H inte ringer på dörren direkt 🙂  Eller är det kanske ödet som fixar ihop en med drömprinsen!?
Det är väl ingen som missat att Linda Rosing fått ett eget program där hon ska hitta Mr H. Kanske skulle jag oxå ha ett datingprogram?! 🙂 Den rätte för Carolina.

Först vill jag tacka för era kommentarer. Känner att jag vill skriva lite som ett svar kanske. Jag förstår att många har tankar och åsikter ang att gå vidare och träffa en ny ”partner”. Det har varit en del åsikter sen Joakim gick bort och jag har lyssnat på alla men mest lyssnat på min inre röst.
Jag tror/hoppas att de flesta som känner mig vet att jag inte skulle kasta mig in i något förhållande med en ny människa bara för att söka tröst eller innan jag känner mig redo. Hur länge ska man sörja? Många har sagt till mig att det är viktigt att komma tillbaka till jobbet tidigt, enligt fk är en normal sjukskrivning efter dödsfall 1mån! Så varför skulle det då vara fel att längta efter kärlek eller vilja träffa en partner innan det gått något år?
Det finns ingen som vet hur jag mår, vad jag gått igenom, hur min liv, min vardag sett ut sedan mars 07. Ingen vet hur det har känts för mig, min längtan efter ömhet, kärlek, närhet, vuxentid mm. Jag har haft en otrolig kärlek för Joakim hela var relation, även efter operation längtade jag efter ”vuxentid” med honom trots att han förädrades både kroppsligt och mentalt. Jag gav min kärlek ALLT jag kunde, utan att förvänta mig något tillbaka, det var villkorslös kärlek!
Så att jag nu längtar efter någon att dela min vardag med är inte konstigt för mig då det känts som jag varit ensamstående sedan mars 07.
De enda vars åsikt jag bryr mig om och respekterar är mina svärföräldrars, alla andra kan säga vad de vill. Att jag har mina svärföräldrars stöd är det viktigaste för mig, och deras stöd har jag. De har sett hur jag jobbat, kämpat, älskat, att de vill att jag ska vara lycklig.
Mitt liv har precis börjat, jag har ju inte ens fyllt 30.