Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, Familj, Sorg, tankar | Etiketter: be om hjälp, går igenom en livskris, hamnar på sjukhus pga av stress och utbrändhet, inte så mycket livslust, Jag känner mig deprimerad, kurator, strunta i alla signaler som kropper ger mig
Idag när jag satte i mig hos kuratorn bröt ja ihop, jag grät och grät och grät. Vågade berätta ärligt och öppet, försökte inte säga de rätta sakerna. Det är så nära att jag ger upp, jag är så trött och sliten mentalt så det finns inte. Jag känner mig deprimerad och inte så mycket livslust.
Som vanligt säger kuratorn att jag måste be om mera hjälp, men jag har så svårt för det. Jag vill inte vara till besvär, jag är van att klara mig själv. Vem ska jag be om hjälp? Jag har hela min familj 34mil härifrån och jag vill inte slita ut farmor och farfar, de har nog med sin egen sorg. Jag vet att de mer än gärna vill hjälpa till men jag får så dåligt samvete, fast jag vet att jag inte behöver ha det.
Men jag vet att det inte kommer hålla i längden, det jag håller på med, att strunta i alla signaler som kropper ger mig, att strunta i mig själv och fortsätta utan en pause ibland. Vi kom iaf fram till att jag ska ringa komunen och be om hjälp, även om det tar emot något fruktansvärt. Men som kuratorn säger, det handlar inte om att du inte kan ta hand om dig och dina barn, för det kan du mer än väl. Men du går igenom en livskris just nu och du har levt under en press och stress i 1½år utan att be om hjälp.
Ska försöka ringa till komunen och fråga om de kan hjälpa mig. Ibalnd är det så jobbigt att tex hämta barnen åka hem och laga middag, kanske kan man få hjälp med det någon gång per vecka. Någon dag kanske ”personen” kan ta med barnen ut några timmar så jag bara får vara själv och gråta, skrika, sova eller vad jag nu känner. Hade känts bra med någon utomstående för då skulle jag inte få så dåligt samvete.
Jag har jättesvårt att be om hjälp även om allt är jobbigt. Jag har även jättesvårt att berätta för folk hur jag mår och vad jag behöver eller vad vänner kan göra för att hjälpa mig. Så därför skriver jag det här. Jag skulle uppskatta om någon kom över med middag en dag så jag slapp tänka på det, om någon kom och passade barnen en stund så jag fick ta ett bad eller vila lite. Kanske någon i min familj ringde och sa att nu kommer jag detta datum och tar hand om barnen och huset så får du vila.
Det är jättevsårt för mig att skriva detta som jag nyss skrev om vilken hjälp jag behöver, det tar emot. Men jag måste tvinga mig, för min egen hälsaskull. Jag gör ingen någon tjänst om jag hamnar på sjukhus pga av stress och utbrändhet.
Det är svårt men jag ska försöka tänka mer på mig själv.
6 kommentarer so far
Lämna en kommentar
2 A new life 
Ja du vännen – om jag kunde hjälpa dig på något sätt…..Att laga middag åt dig och barnen skulle jag lätt kunna göra ibland, problemet är bara att jag tror att du finns lite för långt bort, så den hinner kallna 🙂
Kommentar av pruddelutt 07/10/2008 @ 18:50Jag tänker på dig och kan bara upprepa det kuratorn sa: BE OM HJÄLP!!! Jag vet att det sitter långt inne och att det kan vara svårt, men du måste! Basta!!
Kramar
//Prudie
Tack Pruddelutt!
Kommentar av 2anewlife 07/10/2008 @ 20:35Hej gumman. Jag hade så gärna velat hjälpa dig på något sätt. Men jag har ju också några mil ifrån dig.
Kommentar av Madde Richt 07/10/2008 @ 23:56Jag kunde lagat mat, och stuckit iväg med barnen på något roligt, så att du fick ha lite välbehövlig kvalitets tid för dig själv.
Känner igen mig i det du skriver om att alltid vara så stark, och inte kunna be om hjälp. Men faktiskt så är det absolut inget nederlag, det bara visar att man är människa och inte alltid klarar allt själv. Ensam är INTE alltid stark, så för din egen skull så MÅSTE du be om hjälp.
Hoppas att det ordnar sig.
Tusen kämpa på kramar.
Jag vet att dina syskon inte vet hur de ska hjälpa dig på rätt sätt. De vill hjälpa men vill inte att du ska känna dig förnärmad. De vill hjälpa dig mer än allt annat, lita på det.
Kommentar av ilse 08/10/2008 @ 0:58Beklagar din sorg! Har läst din blogg några dagar men idag är det första dagen jag ger dig en kommentar.
Kommentar av Chris 08/10/2008 @ 8:47Klart du ska svälja din stolthet och be om hjälp! Men jag vet hur det är att vara ”duktig-flicka”….dock vet jag inte hur det är att leva i sorg ensam med två barn… Du får tänka på att hjälpen du tar emot gör att du orkar vara en gladare och mer närvarande mamma till dina barn. Du får inte belasta dig med skuld för att du tar emot hjälp…
Hej vännen,
Du måste inte vara stark hela tiden. Du får vara ledsen. Och du måste sträcka ut din hand och be om hjälp även om det tar emot. No man is an island (kom inte på något likvärdigt på svenska). Man behöver andra. Och farmor och farfar kanske skulle kunna må bättre i sin egen sorg om dem kan finnas där för dig och barnen.
Stärk dig själv genom av att tillåta andra att ta över vissa stunder.
Tänker på dig vännen Kram Linda
Kommentar av Linda 08/10/2008 @ 10:28