Filed under: Barnen, Bilder, Familj, Hjärtsjukdom, sjukhus, Sorg, tankar | Etiketter: deprimerad, Lund, mediciner, Ronald McDonald Hus, sjättesinne, sjukhus
Lika bra att varna er redan nu om att detta inlägg kanske kommer bli deppigt och inte så roligt att läsa.
Är ännu tröttare idag, har ingen energi och känner mig helt borta. Jag orkar ingenting, när jag lämnat barnen skulle jag behöva fixa lite grejer men jag orkar inte. Känner mig så deprimerad, orkar inte bry mig om någonting. Tror det bla är sjukskrivningen som hänger över mig, en annan jobbig sak med en person i min närhhet, mm mm.
Jag har börjat tänka på alla Joakim’s saker här hemma, kläder bla. När ska jag plocka undan dem och vart ska jag göra av allt. Jag skulle behöva göra en storrensning här hemma bland papper och saker, men jag kommer mig inte för att ta tag i något.
Igår fick jag ett sms av en mamma jag träffade i Lund på Ronald huset. De var nu tillbaka med dottern i lund för nya behandlingar. När jag läste hennes sms kom jag på att det finns ju fortfarande människor som lever med någon som är så svårt sjuk. Som kämpar på och lever med denna stress och oro varje dag. Jag gör inte det längre, det är konstigt.
Sjukdom, läkare, sjukhus, mediciner, jag allt som hör till har ju varit en del att mitt liv så länge, nu är det borta. Det känns konstigt och faktiskt lite tomt. Vad ska jag göra nu när jag inte behöver engagera mig i Joakim och hans sjukdom? Jag var duktig på att ta hand om Joakim, jag kunde flera dagar innan han blev sjuk känna på mig att han skulle bli dålig. Jag utvecklade ett sjättesinne, nu har jag ingen användning för det längre.
Det är två så olika världar, att leva med någon som är sjuk mot en helt frisk familj.
Det är tur man har barnen. Imorse kom Gustav in smygandes och la sig i sängen. Jag vaknade av att han klappade mig på kinden, när jag vaknade till la han sig nära och bara kramade om mig.
Jag älskar er mina underbara barn!
5 kommentarer so far
Lämna en kommentar
2 A new life 
Hur jobbigt man än har det så rullar livet på. På gott och ont. Man får ta vara på dem små ljusglimtarna och sedan leva på dem.
Härligt att du har dina två underbara barn som gör livet värt att leva.
Tänker på dig. Kram Linda
Kommentar av Linda 17/09/2008 @ 8:55Hej Carolina. Det du känner nu, tror jag faktiskt är en normal nergång i ditt sorgearbete, det tillhör helt enkelt. Tänk på att du nu helt plötsligt fått en massa tid över, tid som du egentligen la på din Älskade Joakim. Det är inte lätt att helt plötsligt veta hur du ska förvalta den tiden. Då levde du så inne i det och hade inte så mycket tid att tänka, du bara gjorde. Nu har du den tiden, och då kommer tankarna.
Kommentar av Madde Richt 17/09/2008 @ 8:56Tror också att en utlösande faktor kan vara, att nu var du iväg och hade andra människor runt omkring dig, och kunde släppa tankarna lite, kunde skratta tillsammans med dina nära och kära. Och nu är du hemma igen, hemma i tomheten. Visst dina Älskade barn har du omkring dig, men dom ingår ju i ditt oros tänkande. Men hade du inte haft dom, så hade du nog fallit ännu mer.
Verkligen synd att det inte fanns en tid hos kuratorn nu. Känns som att nu hade du verkligen behövt det, riktigt fått prata ut.
Kram
Madde.
Du har så rätt i det du skriver. Jag har ju oxå helatiden vetat att jag skulle hamna i dessa svackor men jag var ändå inte förberedd denna gången.
Men det är säkert ett viktigt steg i sorgarbetet och jag kommer att klara denna svackan oxå. Men när man är mitt i det är det så jobbigt.
Tack för dina fina ord!
Kram
Linda.
Kommentar av 2anewlife 17/09/2008 @ 9:13Ja vad skulle jag göra utan barnen… Är så tacksam att jag har dem.
Jag fick tårar i ögonen när jag läste. Du måste upp o ner i dessa svackor det är en del av hela sorgearbetet. Men det frestar på. N o G hjälper dej mer än vad du tror bara av att finnas i din närhet. Du vet innerst inne att du måste kämpa på, du har trots allt mycket att kämpa för även om det känns helt hopplöst nu.
Kommentar av Kacka 17/09/2008 @ 10:56Jag tycker att det är nonchalant av din läkare att inte ringa, och att kassan bara sjukskriver i en månad i taget när man är i din situation är totalt ofattbart.
Varma kramar till dej
gumman, jag blir både ledsen och arg över att läsa detta. Ledsen att du behöver gå igenom detta och arg över att du måste behöva bekymra dig över sjukskrivning och att du ska behöva gå och vänta på att läkaren ska ringa upp.
Kommentar av Loli 17/09/2008 @ 18:23Skickar dig en stor värmande kram och all styrka och kärlek!