Känner mig lite piggare ikväll, humöret har varit jämnare och jag känner mig lite mer på banan.
Jag hoppas attd et håller i sig och att jag får prata med läkaren imorgon. Jag vill inget hellre än att orka jobba, komma igång med vardagen. Men jag måste ju börja om från början, bygga upp mig själv och mitt liv ensam med barnen. Jag har ingen aning om hur långtid det tar men det tar tusen gånger längre när jag känner mig jagad och stressad.
La barnen som vanligt vid kl 19 och denna veckan har Natalie kommit ner efter en stund och sagt att hon har ont i magen. Vilket betyder att hon vill sova i soffan eller i min säng med mig. Hon har alltid varit den lätta att lägga men det är ju olika perioder för dem.
Nu ligger hon iaf i sitt rum med lampan tänd, får se omd et hjälper.
Fick ett sånt sug efter potatisgratäng nu när jag la barnen så nu står det en stor form i ugnen…
4 kommentarer so far
Lämna en kommentar
2 A new life 
Åh gud så gott det lät med potatisgratäng! Att du orkar göra det så här dags.
Kommentar av Misen 17/09/2008 @ 19:57Misen.
Kommentar av 2anewlife 17/09/2008 @ 20:26Jag fick sånt sug som man kan få när man är gravid, jag bara MÅSTE ha potatisgratäng. Riktigt god blev den oxå…. 🙂 (asså jag är INTE gravid om någon satte kaffet i halsen)
Härligt att läsa att du är lite piggare i kväll, och jag hoppas också att det håller i sig för dig. Åh gud så gott med potatisgratäng, får väl gå ut och kika vad jag har att sätta tänderna i nu när du läskade mig.
Kommentar av Madde Richt 17/09/2008 @ 22:05Måtte doktorn ringa dig i morgon, så du slipper att gå runt med denna stressen i kroppen och vänta. Det gör ju absolut inte saken bättre att behöva gå runt så.
Ha en fortsatt skön kväll. Nu ska jag ut och överfalla kylen, men där är ju inget i närheten som en potatisgratäng 😦
Kram och hoppas att du kan sova gott.
Ja, vad ska man säga. Sorgearbete är tungt och det går i vågor vad du känner. Tiden är det viktigaste tror jag – att man får tid att sörja – tid att börja kliva ett steg uppåt på trappan – tid att våga skratta och faktiskt kunna känna lycka ibland – tid att acceptera det som skett.
Det gör fruktansvärt ont det du går igenom och samhället borde förstå att detta tar tid och inte stressa dig..
Förr i tiden så gick alla som sörjde någon ett år i sorgkläder, då menade man också att det tog c:a ett år att komma vidare. Idag lever vi i ett stressat samhälle som tror att sorg går over på 2 veckor…
Ville bara visa att jag tänker på dig. Kram
Kommentar av Bibbi 18/09/2008 @ 9:47