2 A new life


Min trygghet, var finns den?
08/09/2008, 23:19
Filed under: Sorg, tankar

Ibland vill jag bara skrika rakt ut. Jag kan tycka det är så sablars orättvist, varför jag, varför Joakim? Man brukar ju säga att det som inte dödar härdar, men jag vill inte bli starkare.
Ikväll har jag känt mig jätteosocial, jag orkar inte tänka, prata eller svara på sms.

Det finns inget svar på varför det blev som det blev, heller inte varför det är just jag som ska gå igenom detta. Det kommer jag ju aldrig få svar på och det vet jag, men jag kan inte låta bli att känna så här. Även om jag vill vara stark så orkar jag inte alltid med allt, ibland vill jag bara vara liten och bli omhändertagen. Någon som ger en kram och säger att allt komemr bli bra, du kommer klara dig, jag älskar dig. Efter att Joakim gått bort så har jag blivit ännu hårdare mot mig själv. Jag har gått ner mycket i vikt under de senaste månaderna och ska jag lämna ut mig helt och vara ärlig så kan jag säga att jag är livrädd att gå upp i vikt. Jag tror att om jag går upp i vikt kommer ingen vilja ha mig.  Det är en hemsk tanke och jag brottas med den varje dag. Kan säga att det är väldigt skrämmande att skriva detta och lämna ut mig själv på detta viset.

Förutom min familj har jag en människa som jag känner att jag kan öppna mig helt inför. Jag kan säga vad jag vill, vara den jag är, inte göra mig til utan vara Carolina. Vi känner inte varandra så väl men ändå känner jag denna naturliga vänskap. Det är väldigt könt i denna situation.

Jag kan inte låta bli att fundera på om folk ser på mig på ett annat sätt nu. Bryr sig folkmer nu när Joakim är död och jag är änka med små barn. Bryr sig folk för att vara snälla och för att det är synd om mig?

Jag är den jag är, det måste jag acceptera!



En kväll, många tankar.
08/09/2008, 21:38
Filed under: Barnen, Bilder, Familj, Sorg, tankar | Etiketter: , , , , , , ,

Jag är så trött på att känna mig ensam och övergiven på kvällarna.  Tror det handlar mycekt om att jag inte är van att vara själv, ensam, det är inte ett liv jag valt. Visst kan jag ringa mina systrar, mamma eller svärföräldrarna men det är ju inte på samma sätt. Alla har fullt upp med sina liv och sin vardag.
Jag vill helt enkelt inte vara själv, jag trivs inte med det, även om jag klarar mig. Jag är otroligt tacksam för allt jag har i mitt liv, jag är tex tacksam för att jag lever och har underbara barn. Men det är ändå en stor omställning.

Fick svara på lite frågor idag som gjorde att jag fick lite att tänka på, alltid bra. Jag säger till när det närmar sig vilken tidning ni ska köpa för att kunna läsa.

Jag fick en bra förklaring ang min dröm idag som jag tänker ta till mig. Tack snälla du för ett givande samtal!

Sitter med ett glas rödvin och kolla på kristallen. Imorgon ska jag har trevlig så det är det jag fokuserar på nu.

Måste bara visa hur Gustav somnade ikväll. Här sover han i pappas säng med lilla Vissla.



Varför kan det inte vara lätt?!?!
08/09/2008, 18:16
Filed under: Allmänt

det skulle ju vara sååååå lätt att få igång kameran, skitsnack! Blir snart tokig, kastar snart ut kameran.

Nu har jag fått igång kameran,tror jag med mikrofonen funkar inte….



hipp-hipp hejarklacken
08/09/2008, 14:26
Filed under: Allmänt | Etiketter:

Denna brukar jag och syster M köra… Inte så många som uppskattar den, men vi tycker vi är roliga.

Nu ska jag hämta min nya webkamera.



Nu är hösten här.
08/09/2008, 11:29
Filed under: Bilder, Familj, Sorg, tankar | Etiketter: , ,

Efter att jag lämnat barnen åkte jag och handlade mat för det var inte mycket kvar i kylen. Tog även en tur till stan och köpte mig en ny krans till dörren. Den var inte billig, men fin! 🙂

Köpte även en fin höstbukett till Joakim. Satt en stund vid graven och pysslade lite, sjung Curly Sue. Hade med min mp3 och sjung för fulla muggar, tur jag var själv. Det är så skönt att sitta lite vid graven och vara nära honom. Jag känner mig inte ledsen när jag är där utan jag känner mer ett lugn. Hade inte med mig kameran så jag kan inte visa hur fint det blev vid graven.



Drömtydning någon?
08/09/2008, 8:41
Filed under: Allmänt, Hjärtsjukdom, sjukhus, tankar | Etiketter: , , ,

Igår kväll pratade jag med min kära faster som jag inte pratat med på säkert 9år. Det var jätteskönt att prata med henne, hon sa mycket som jag tar till mig och ska försöka tänka på. Vi ska försöka träffas här framöver, skulle verkligen vara jättetrevligt.

Inatt hade jag en jobbig natt, drömde jättekonstigt. Innan drömmen vaknade jag vid 04 och var klar vaken, vilket aldrig brukar hända. Jag gick ner till köket och fick ta stora glas med iskall mjölk. Lyckades somna om och det var då jag började drömma.

Jag drömde att Joakim levde, han var inte död. Jag fattade ingenting, jag såg ju honom på sjukhuset, jag fick se honom innan begravningen. Men han sa att han hade bara ”skojat” och nu var han inte död längre. Han satt hemma i köket.
Först när jag såg honom sprang jag fram till honom, grät och kramade om honom. Men sen blev jag arg och besviken på att han gjort så här… Han sa att det berodde på hans linsvätska, den gjorde att han verkade död men nu hade det släppt.
Jag ringde till THIVA i lund och skulle prata med hans läkare för att fråga om det kunde vara så här. Men jag fick aldrig något svar.
Resten av familjen tyckte inte att det var så konstigt utan godtog historien om linsvätskan. Jag var jätte stressad och hade panik över allt som hänt.
Jag fick hjälp att gräva up urnan och fick se att Joakims glasögon och något halsband låg där i. Jag började tro att det var en förklädd Joakim som kommit tillbaka.

Rätt som det var är jag på sjukhuset i lund med Natalie, för att kolla detta med Joakim. Då ropar någon vuxen att kolla på Natalie! Då hade hon börjat tappa huden i ansiktet och på armarna. Jag fick springa iväg med henne för att inte smitta de andra sjukabarnen.
Satte mig i bilenoch då var det Gustav som satt där istället. Vi körde till en bankomat för jag skulle ta ut pengar.  Jag parkerade precis utanför och lät Gustav vara kvar i bilen som var igång. (det skulle jag ju aldrig göra i verkligheten). Heltplötsligt är bilen borta och jag skriker efter Gustav som ropar, här är jag. Jag springer som en galning på gatan och hittar bilen med Gustav oskadd men polisen är där och jag får böter och en utskällning. Då ringer en jobbarkompis (Jobl) och vill snacka, men jag är för stressad så vi lägger på direkt.

Ja sen vaknade jag… Vad ska man tro om denna drömmen? Kan säga att när jag vaknade var jag så tacksam att det inte var på riktigt för det var så verkligt.