Som vanligt är tåget försenat så det tar än stund till innan syster C kommer. G har tjatat precis hela dagen och frågat 1000ggr när vi ska hämta henne.
Presenter till kusinerna är nu inhandlade och jag klarade det trots att jag hade två små barn med mig leksaksaffären!
Imorgon fyller storasyster C år och då tänkte jag att vi skulle gå och se Jill Johnson och Magnus Uggla. Jag och J har varit på uggla två ggr innan och det var meningen att han och jag skulle gått nu, men det blir syster istället. Känns lite konstigt att gå och ha roligt när ens make nyss gått bort men jag tror att J skulle vilja att jag gick.
Nu börjar alla brev från olika myndigheter, faket, försäkringar mm. Jag ska fylla i div uppgifter och skicka med papper från skattemyndigheten. Det första man ser när man kollar breven är att det står DÖDSBO. Fy stan vilket hemskt ord. Bor i vi dödens hus? Är vårat hem ett dödens bo? jag tycker detta ordet är så hemsk att jag mår illa varje gång jag får ett brev med detta ordet.
Stora G har en kompis här idag, skönt med lite aktivering för honom.
Nu ringde de från BUP, vår husläkare skickade en remiss dit för G. Vi pratade länge och han ställde massa frågor och jag berättade hur jag ser på sker och hur jag gör med barnen nu i denna situation. Han tyckte jag gjorde helt rätt och att jag lät trygg och säker i min roll som mamma.
Det var skönt att få bekräftat att jag hanterar barnen och situationen rätt.
Vi skulle ha ny kontakt om det var så att jag kände att jag behövde hjälp.
Nu är det dax att åka och handla presenter till kusinerna som vi ska fira imorgon. Hr ingen direkt lust med det men vad har man för val…
Filed under: Familj | Etiketter: Begravning, begravningsbyrå, ekonomi, kärlek, kista, sjukdom, tankar, uppfostran
Idag åkte syster M hem och imorgon kommer storasyster C hit. Hon kommer stanna hos oss tills efter begravningen på måndag.
Jag var på begravningsbyrån idag och skrev på de sista papprena. Vi betstämde att jag ska få se J i kistan en sista gång och lägga ner bla hans glasögon i kistan.
Vet inte alls hur jag kommer att reagera men om jag får se honom igen känns dte inte som att han är död, utan bara ligger på sjukhus.
Jag drömmer nästan varje natt att J lever, men att det är något som gör att vi nte kan vara tillsammans.
Lilla N va så ledsen ikväll och ville att pappa skulle komma och trösta henne. Men hon förstog att det inte går, men så ledsen hon var. Jag försökte prata med barnen och känslor ovh tankar, om begravningen på måndag och lite tror jag att de förstog.
Usch tårarna bara rinner nu när jag tänker på våra barn som inte kommer få växa upp med sin underbara pappa. Jag lovade J att prata ofta om honom med barnen så att de aldrig kommer glömma honom. Varje natt säger vi god natt till pappa och kastar upp en puss till himlen.
J var mitt livs kärlek och jag trodde verkligen att det skulle vara vi två hela livet. Jag kan inte förstå varför vi skulle genomgå denna prövning om det inte var meningen att det skulle gå vägen. Jag har försökt leva och ge våra barn en bättre uppväxt än jag själv hade. Jag och J var helt överrens när det kom till uppfostran, ekonomi, inte gräla inför barnen, ta hand om kärleken till varandra mm. Vi var lyckliga. Trots all prövning vi hade med J’s sjukdom så växte vår kärlek för varandra.
Nu är allt förstört… Min bild av hur jag skulle leva mitt liv och vilket liv jag ville ge mina barn är förstört, jobbigast är att jag kan inte göra någonting för att ändra det.
Ibland undrar jag om det är mitt fel, att J dog för att jag skulle straffas. låter knäppt jag vet, men man kan inte låta bli att undra varför….
2 A new life 